Elektroniska, intrikata och mjukt slingrande sånger som skaver.

Barbara Morgenstern är kanske inte känd hos den stora publiken, men hon har en mindre, trogen skara som fallit pladask för henne. Några upptäckte henne via samarbeten med tyska kollegor som Pole, Maximilian Hecker och To Rococo Rot. De flesta älskar henne dock för hennes egna elektroniska, intrikata och mjukt slingrande sånger, som gärna borrar sig in i hjärtat likt små skärvor av aluminium.

Det är sånger som skaver mjukt. Morgenstern gör det sällan enkelt för sig. Hennes musik är sällan bekväm. Men anstränger man bara öronen lite, framträder snart överraskande trallvänliga melodier, studsiga takter och – framförallt – Morgenstern själv. För om det är något ord som beskriver Sweet Silence så är det just "personligt". Efter att par lyssningar känns det nästan som att man känner henne, och även om man inte lyssnade på ett ord hon sjöng, vet man likväl att det hon sa var ärligt, sant och ganska så klokt. Man blir berörd, helt enkelt.